Farangspöken tycker om Thailändskor

Dagen har varit full av aktiviteter. Klockan är nu 22.00. Tror inte jag har tid att ens skriva allt som har hänt. Men det har varit en trevlig dag. Litet kortfattat så började dagen med att det idag är Internationella Modersmålsdagen, vilket jag upptäckte vid min morgonrutin - läsa tidningen på bussen tills jag nästan spyr av åksjuka. I varje fall tog jag med mig mina elever för att fira denna dag. Väl framme vid evenemanget så får jag höra att det ska bjudas på lite Thai-uppvisning. Trevligt! Åh vilken tur att jag hade kameran i jackan. Men, jag börjar bli så fruktansvärt le min kamera. Bara suddiga foton. Nu är jag jävligt sugen på att köpa en ny, eventuellt en Nikon D40. Dock så visade Fru Swedenfarang senare på kvällen att hon även har fingerfärdighet vad det gäller kameraoptik. Så nu blir bilderna bra igen. Khop khun khrap teerak.

Fru Swedenfarang kikade in en sväng men hon var tvungen att springa tillbaka till jobbet så hon såg inte dansen. Men jag vet att hon inte gillar det nämnvärt. Det är väl som att titta på folkdans för oss. Något som jag inte alls är speciellt intresserad eller fascinerad av. Men för en annan thailandsbesatt så är dessa tillfällen en ypperlig chans att insupa lite thai-feeling. Alltså, ibland är man mer thai än vad frugan är. Hur som helst så var det en trevlig uppvisning, men SKITKAMERAN kunde inte fånga deras rörelser. Så ni får nöja er med bilden ovan . Dansant va? Fru Swedenfarang hittade dagen till ära en gammal SFI-kamrat, en tjej från Ecuador. En supertrevlig amiga som nu jobbar som moderspråkslärare.

Dagen fortsatte med arabisk sång, portugisisk sång, norsk sång, albansk dans, persisk sång med mera. Men jag kunde inte för hela världen förstå varför jag började känna mig så fruktansvärt stressad. Svetten började rinna längs efter ryggen, andningen blev tyngre, en panikliknande känsla började infinna sig.
Vad tusan är det som händer? Hjärtat? Är det dags nu? 28 år bara!!!

Till slut fattar jag vad som pågår. Jo, medans uppträdandet på scenen pågår så är det inte en enda person i publiken som är tyst. De tittar inte ens. Vafan! Håll käften! Vilket jävla tjatter, precis som att alla hade en mikrofon inopererad. Hur nonchalant kan man vara? Konferenciern fick till och med försöka väcka uppmärksamhet genom att ropa ut ett HEEEEJ var gång hon gick upp på scenen. Ett rungande hej ljöd tillbaka från åhörarna. So what.. det var samma visa igen sekunden efteråt. Jädrans dövöron. Så himla trist och otacksamt för de som uppträdde. Skärpning till nästa år!

Bakläxa!

I varje fall så har jag fått en bakläxa och en brasklapp. Gårdagens foto från butiken där frugan arbetar var inte bra nog. Hon var, som sagt, för tjock. Allt enligt hennes egen utsago. Så jag blev obönhörligen tvingade att gå till butiken idag för att ta ett nytt foto och ersätta det gamla. Sagt och gjort. Så här är det nya fotot. Men det gamla får ligga kvar någon dag till, tills Fru Swedenfarang blir fysiskt övertygande... (se tidigare inlägg nedan).

Dagen fortsatte med att Micke och Joy kom på besök. Joy och Micke ska snart ha en hasip hasip. Man blir faktiskt lite avundsjuk. Vi fick även äran att se ett ultraljudsfoto av det lilla undret. Dock lyckades jag med konststycket att tyda lillens hand som ett huvud. Man är ju en klantskalle som vanligt.

Kvällen toppades av Joy´s förklaring till att varför hon inte är rädd för spöken i Sverige. Jo, det är nämligen så att farangspöken tycker om thaitjejer. Ingen idé att vara rädd alltså.

Men allt spöksnack skärrade frugan som efter att Joy och Micke hade åkt hem ropade ett litet ängsligt hallå från toan. Allt för att försäkra sig om att jag var i närheten.

God natt och dröm....sött! Buuuuhhuuuu....

Fotnot: Swedenfarang själv stoltserar i sin nya och rosa "kungatröja" på fotot.